I förra veckan på väg hem från jobbet var jag med om en händelse som kan ha varit den mest skrämmande i hela mitt liv. Det är klart jag slängt ut ord som livrädd förut, tex när jag målade väggen ovanför trappan och benen darrade när jag balanserade på en bräda för att nå väggen. De var läskigt, men även om det var läskigt pga höjdrädsla och medvetenheten av att det kommer göra ont att trilla ner för trappan så kände jag inte den där enorma rädslan. Jag trodde ju aldrig att jag skulle trilla ner och dö på riktigt typ så.

 

I torsdags förra veckan på vägen hem från jobbet hade jag oturen att krocka med en älg. Allting gick så otroligt fort, men ändå känns det som att jag hann tänka och reflektera över så mycket på den korta tiden. I alla fall när jag ser bildspelet i huvudet om och om. Älgen var bara en enorm skugga på vägen så jag hann inte bromsa så att jag klarade mig från en krock. Och de få sekunder som gick från att jag såg älgen till att vi träffades, ja jag hörde ju mig själv säga fuck fuck fuck i bilen och jag hann tänka att jag kommer att dö. För alla har vi väl hört att det blir enorma skador av att krocka med en älg. Så de enda jag kunde se framför mig var att älgen skulle krossa vindrutan och mosa mig. Så jag var på riktigt livrädd, jag kände en enorm skräck. Samtidigt kände jag också av älgens panik mitt i allt. Den stod fast mellan sidräcke och mitträcke och var kanske på väg över till andra sidan men kom ingenstans. Sen kom jag helt plötsligt med min bil och tvärbromsar för att inte köra på den, den vänder om och försöker springa ifrån mig och jag kan bara se hur benen liksom flänger runder. Det är precis som att den inte får grepp om marken för att få fart. Och sen träffar bilen älgen och den kasar över vindrutan, upp över taket och landar bakom bilen. Jag i chock sätter såklart igång varningsblinkers för jag har trafik en bra bit bakom mig som jag vill varna. Älgen reser sig och går ut i skogen så jag krypkör en liten bit och tänker bara vad ska jag göra nu. Ser att sidoräcket försvinner så jag svänger av i en liten ficka och låter trafiken passera mig medan jag letar efter min telefon som kasat ner på golvet vid passagerarstolen. 

 

Jag vet inte vart jag ska ringa och vad jag ska göra så jag ringer till pappa. Jag säger att jag har krockat med en älg, men att jag inte vet vad jag ska göra nu. Pappa säger vart jag ska ringa och att han ska komma och möta upp mig. Vi lägger på och jag ringer till larmcentralen, jag är ju fortfarande i chock så jag presenterar inte mig. Säger bara att jag är i chock och jag har precis krockat med en älg. Hon som tar emot mitt samtal är otroligt bra på sitt jobb. Hon ställde alla de frågor hon behövde och tog mig med ro, hon ställde om frågorna för att säkerställa att jag verkligen var okej. Vi lägger på efter att hon meddelat att räddningstjänst är på väg. 

 

Mamma och pappa kommer fram till platsen lagom till när räddningstjänsten är på plats. Jag får frågan om jag vill ha en filt säkert tre gånger och tillslut säger jag ja. Jag skakade väl mest av adrenalin och chock, men efter en stund utanför bilen var det rätt skönt att få ha filen över axlarna . Bilen kollas över och alla säger vilken otrolig tur jag haft, bilen är såklart skadad med en del märken men inte alls i den storlek som man kanske tänker sig när man hör älgkrock. Jag berättar vad som hänt till flertalet personer, försöker utvärdera hur långt jag krypkörde innan jag kunde köra av vägen för att dem skulle kunna markera ut till jägaren vart älgen försvann. Jag fick såklart blåsa när polisen kom och här kan jag i efterhand själv förstå vilken chock jag var i för när dem gör i ordning utandningsapparaten tänkte jag "har jag druckit idag?" . Nej självklart hade jag inte gjort det, men ändå var hjärnan där och snurrade

 

När allting var över med information till dem som behövde de kunde vi köra därifrån. Eftersom jag var i chock fick mamma köra hem min bil åt mig.

 

I veckan som gått har jag kört till och från jobbet och jag märker att de sitter i. Jag har aldrig tidigare tänkt att jag ska krocka, självklart har jag förstått att den risken finns, men jag har aldrig medvetet tänkt jag kommer krocka. Nu gör jag de, jag sitter på helspänn i bilen. Jag förstår själv att de enda jag kan göra är att fortsätta köra bil och det kommer kännas mindre jobbigt med tiden. Hade jag inte valt att köra bil på en gång, då tror jag det varit jobbigare att komma tillbaka. Jag får dock smått panik när jag kör i mörker, speciellt när jag möter bilar och således inte kan ha igång helljuset. I måndags (första dagen i mörkerkörning efter krocken) trodde jag ju mig se älgben i skogen , men de var ju bara björkar. Värst var dock i torsdags på väg hem från jobbet för vid ett möte med bil var jag så säker på att en skugga var en älg att jag tryckte på bromsen liten och sen började jag typ gråta. Så lite trauma har det såklart blivit. Händelsen spelas fortfarande upp i huvudet ibland. Det är dock inte lika ofta som det var första dagarna. Jag är en övertänkare så jag kan väl inte förvänta mig något annat. 

 

 

Och nu väntar jag på vad för bedömning försäkringsbolaget gör. Blir det en reperation som blir mildare för min plånbok eller kommer jag bli extremt fattig denna  jul för att jag behöver köpa en ny bil.