Jag vill på riktigt att det saktar ner lite, jag hinner inte med. Det var inte riktigt såhär jag såg att mitt liv skulle se ut i denna åldern. Det är så mycket som jag trodde bara skulle falla på plats när man blev vuxen, men av någon anledning så händer det aldrig mig. Det är klart att jag börjar undra vad det är för fel på mig. Vem skulle inte gjort det. 

 

Sen å andra sidan trodde jag väl inte heller att jag skulle köpa ett hus helt själv. För sånt gör man inte, typ. Och jag bytte ju faktiskt arbetsplats för att jag behövde det. Och allt de där andra som jag gjort genom åren som kanske många andra inte upplevt. Räknas inte de in på livets väg. Ändå. Ändå är det omöjligt att inte tänka. Varför fungerar inte livet för mig. Varför har jag inte en människa i livet där jag faktiskt är nummer ett. Alla andra har ju de. 

 

Livet är inte alltid en dans på rosor, jag väljer kanske till viss del själv hur mitt liv ska spenderas. Men vissa stunder önskade jag faktiskt att jag fick dela min vardag med någon annan. Min största rädsla när jag var yngre var ensamhet, att jag skulle spendera livet själv. Lite läskigt att det är precis de jag gör nu. Och om jag ska vara helt ärlig, så är jag lite rädd för att jag inte kommer hitta pusselbiten som fattas. Och det är precis som jag accepterat det och inte ens försöker längre. It is what it is.